::: Bob Dylan // Modern Times :::

Då var den efterlängtade skivan här, jag talar så klart om Bob Dylans nya cd Modern Times. Dylan är kung, har alltid varit och kommer så förbli. Tio nya låtar, en blandning av jazz, blues och rock'n'roll! Kan det bli så mycket bättre? Ja, det kanske det kan. Men just nu känns det som om alla påståenden och frågor är överflödiga.

Låt musiken tala. Så ta och köp skivan och slå på stereon och lyssna till orden och melodierna. Bobban lyckas än en gång leverera, något som alla skivrecensenter tycks eniga om, då skivan fått så gott som högsta betyg i alla de recensioner som jag läst i flertalet tidningar.

Tio låtar som sagt och här följer spelordningen:

01. Thunder On The Mountain
02. Spirit On The Water
03. Rollin' And Tumblin'
04. When The Deal Goes Down
05. Someday Baby
06. Workingman's Blues #2
07. Beyond The Horizon
08. Nettie Moore
09. The Levee's Gonna Break
10. Ain't Talkin'

Just nu är Workingman's Blues favoriten, men sånt kan ju skifta snabbt. Som sagt, det känns bra att Dylan är tillbaka. Är som en vän kommit hem igen efter fem åt ute på vägarna. Man känner glädje och värme och vill bara låta sig själv försvinna in i BD-världen.

I gårdagens upplaga av Aftobladet skrev Mats Engström om Modern Times och Bob Dylans nya skiva. Här kommer några rader som jag citerar ur gårdagens upplaga av Aftonbladet.

(För att läsa hela texten, se http://www.aftonbladet.se/vss/ledare/story/0,2789,878542,00.html)

----------------------------------------------------------------------------------

”Workingman’s blues” säger det mesta som finns att säga om arbetslöshet och låglönejobb. Mannen i Dylans sång räknas inte längre:

”Gonna sleep off the rest of the day
Sometimes no one wants what we got
Sometimes you can’t give it away”

Den amerikanska modellen har sällan sammanfattats så tydligt. Mitt i rikedomen och den fantastiska mångfalden tvingas kvinnor och män till dubbla jobb. Fack- föreningarna är svaga och kan inte hävda lönenivån. Den som inte orkar eller blir över lämnas åt sitt öde.

----------------------------------------------------------------------------------

Fattiga och rika var också temat för ett av Bob Dylans radioprogram i somras. En läsare, Olof Berg i Linköping, tipsade om sändningen i satellitkanalen Radio XM.
Dylan lät Woody Guthrie, Louis Armstrong, Little Richard och många andra berätta om de sociala orättvisornas USA. Hans egen raspiga röst ledde lyssnarna framåt i en berättelse som visade att han hittat tillbaka till sitt samhällsengagemang. Och att han håller koll på Europa:

”In Sweden, they have a system of higher taxes but welfare for everyone. They call it the Swedish model. Well, I could go for a Swedish model right about now.”

Kanske var den sista meningen både en politisk markering och en ordvits om vackra svenska kvinnor. Det var i alla fall ingen slump att Dylan lyfte fram Sverige som ett alternativ till de amerikanska klassklyftorna.

----------------------------------------------------------------------------------

Det känns lite futtigt att ta ned Dylans mästerverk till svensk valdebattnivå. Ändå kan jag inte låta bli att förvånas.

Varför handlar valrörelsen i medierna så lite om villkoren på arbetsmarknaden? De borgerliga förslagen om försämrad a-kassa och svagare fackföreningar skulle föra oss närmare den amerikanska modellen. Till dubbla slitjobb för låga löner.

Samma budskap som makten har i Dylans sång:

”Well, the place I love best is a sweet memory
It’s a new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad”.

----------------------------------------------------------------------------------

Med Modern Times ute i skivbutikerna borde det väl vara dags för ännu en konsert här i Sverige. Hoppas att det inte dröjer allt för länge innan vi får se Dylan gå upp på scenen igen i Globen. En sak är i alla fall säker, jag kommer att vara där. Kommer du?